I tisdags var jag och lämnade blodprover för att se så allt stod rätt till. Alla värden var bra utom järnvärdet som var lågt, så nu går jag på Niferex för att höja järnvärdet. Känns skönt ändå att få bekräftat varför jag varit så jäääävla trött och haft huvudvärk varje dag, haha. Dagen efter lyckades jag tjata till mig en tid för ultraljud för att kunna fastställa vilken vecka jag är i. Vi hade ju verkligen ingen som helst aning i och med att jag har så oregelbunden cykel, så det hade ju kunnat gått lång tid eftersom vi inte märkt något alls. Var såååå glad över att få kolla upp det! Vi var hur nervösa som helst verkligen, och det var så svårt att hitta dit att vi höll på att missa tiden. Det slutade med att jag fick rusa upp själv och de lovade att skicka in Markus i undersökningsrummet om han inte hann i tid (!), men det gjorde han iallafall.
Och det var SÅ HÄFTIGT. Innan jag har verkligen inte kunnat ta till mig att det faktiskt finns någonting i mig som växer. Jag har bara tyckt att det varit så jobbigt att kräkas och må så himla dåligt. Men när bebisen kom upp på skärmen och barnmorskan berättade att hjärtat slog så blev vi helt uppfyllda av kärlek. Alltså det går inte ens att beskriva. Hon visade händer och fötter, armar och ben. Det var verkligen helt helt sjukt. Kommenterade att bebisen låg väldigt stilla, och då buffade hon lite på magen varav bebis sträckte ut benen och rörde på sig. Vi gick från att ha (i princip) noll känslor för hela graviditeten till att älska den lilla som låg därinne.
Jag var iallafall i vecka 11+4 ungefär, så den är beräknad i början av februari. Känns skönt att det inte gått längre tid än vad det har utan att veta om det.
Blev ett långt inlägg om detta haha, men det känns verkligen stort att ha fått se mer. Nu ska jag slänga ihop en thaisoppa, känns fräscht i värmen. Kramis
Och det var SÅ HÄFTIGT. Innan jag har verkligen inte kunnat ta till mig att det faktiskt finns någonting i mig som växer. Jag har bara tyckt att det varit så jobbigt att kräkas och må så himla dåligt. Men när bebisen kom upp på skärmen och barnmorskan berättade att hjärtat slog så blev vi helt uppfyllda av kärlek. Alltså det går inte ens att beskriva. Hon visade händer och fötter, armar och ben. Det var verkligen helt helt sjukt. Kommenterade att bebisen låg väldigt stilla, och då buffade hon lite på magen varav bebis sträckte ut benen och rörde på sig. Vi gick från att ha (i princip) noll känslor för hela graviditeten till att älska den lilla som låg därinne.
Jag var iallafall i vecka 11+4 ungefär, så den är beräknad i början av februari. Känns skönt att det inte gått längre tid än vad det har utan att veta om det.
Blev ett långt inlägg om detta haha, men det känns verkligen stort att ha fått se mer. Nu ska jag slänga ihop en thaisoppa, känns fräscht i värmen. Kramis
Kommentera